Min svärmor skickade en krönika skriven av Lotta Lundberg för Svenska Dagbladet. Lundberg är upprörd över det faktum att det forskas med skattemedel för att få fram en chatrobot som ska kunna agera medmänniska till personer som har ångest, sörjer, har sömnproblem. Förvisso förväntas den inte lanseras förrän 2023, men frågan är vad man kan vänta sig av en robot som till någon som sörjer en anhörig tröstar med följande: “Vad tråkigt att du sörjer. (Eh, här börjar det redan i första reaktionen. Tråkigt?! Sorg är en naturlig och viktig process då man har förlorat nära och kära.) Jag förstår att du har det tungt. (Ska jag på riktigt tro på att en robot förstår någonting om någons inre liv? Möjligtvis processerna som föregår känslorna, men…) Ska jag länka dig till 1177? (Nej tack, det är okej. Nu mår jag mycket bättre.)”

Förlåt min sarkasm. Jag är inte teknikfientlig, men jag ser kanske att tekniken används på ett bättre sätt. Om syftet med mitt yrkesutövande bara var att ställa rätt frågor hade jag inte haft några problem med det här projektet. Det är bara det att de allmänna frågorna bara är en del i de mitt jobb. Mycket handlar om att fånga små, små nyanser, ord som används ofta eller på fel ställen, “citat” som övats in för att skydda min klient, rena floskler, att utmana på rätt ställe, att väga morot och piska mot varandra… Inte ens om jag öppnar mitt femtioettåriga sinne till max kan jag föreställa mig en robot som klarar allt detta.