Igår hade jag två samtal som fick mig att återigen känna ödmjukhet inför det stora ansvar det är att få vara med på en annan människas resa för att hitta svar. I terapeutiska samtal är det viktigt att släppa ”tågordningen” som gäller i en vanlig diskussion. Som samtalsterapeut behöver jag komma ihåg klientens mål med samtalet eller med samtalsserien. Det är viktigt att jag inte fokuserar på vad jag tycker är viktigt eller spännande. Nya dörrar öppnas, frågor kan ge obekväma svar, funderingar kan leda till viktiga beslut… Vissa stunder är helt enkelt magiska.

Något av det viktigaste för mig som samtalsterapeut är att hjälpa människor att fungera i vardagslivet. Det finns så många dokument med fina ord och fantastiska målsättningar som inte funkar i verkligheten. Hur ska vi förhålla oss till något som kanske låter bra på papper, men som är en utopi, en illusion, en dröm? Det går inte att ändra på någon annan och för det mesta måste vi förhålla oss till sådant som vi inte kan styra över. För de flesta av oss finns det andra att ta hänsyn till än oss själva. Mitt jobb handlar ofta om att hjälpa klienter navigera och klara av att anpassa sig till detta. Det är en ynnest att få vara med i en sådan process.