Som terapeut möter jag ofta hur problematiskt det blir för enskilda individer då de inte riktigt vet hur de ska kunna väga sina behov mot andras. Att vara “underbar och älskad av alla” dränerar ofta energikontot. Vi som lärt oss att hjälpa vår nästa och bära varandras bördor, ska vi då sluta med det? Inte alls! Det går att hitta en balans mellan att vara egoistisk (ett inte särskilt trevligt personlighetsdrag) och självutplånande (ohållbart). Jag gillar verkligen tanken på att sätta på sig syrgasmask först för att kunna hjälpa andra utan att förlora sig själv i processen. Hur gör du för att bygga upp dig själv, ge dig själv bättre förutsättningar, bli starkare?